Sidor

Ibland blir jag trött, trött på mig själv och på andra. Att andra inte lever upp till ens förväntningar. Som kanske är för höga förväntningar? När det händer, då undrar jag ibland om jag väljer att bara se det goda hos en människa… blundar för det som är mindre roligt, är för naiv. Och när jag grubblar som bäst på det här kommer jag oftast fram till att jag har tänkt att ”jag såg den här sidan från början” och ”jag har hela tiden känt till den”. Jag har alltså varit medveten, jag läser av människor väldigt bra. Likt förbannat tar ändå de positiva och fina sidorna över, jag glömmer eller förtränger de mindre roliga. (Tur är väl det kanske man ska säga?) Men man vill ju tro gott om människor? Man vill ju tro det bästa, lita på känslan. Känslan är trots allt det ända man har att gå på. Den måste vi väl utgå ifrån, och handla därefter? Ingenting blir som man har tänkt sig, det vet jag. Ingenting verkar heller vara som man tror att det är. Väldigt sällan. Man vet så lite.
Självklart har alla sämre sidor, och man måste köpa dom också. Men man kan ändå känna sig sårad när något inte riktigt stämmer. När ömsesidigheten man upplevt inte längre känns lika given. Kanske har man misstolkat, eller kanske handlar det om oärlighet eller bristande lojalitet.
Jag har svårt att förstå det här rastlösa levnadssättet. Allt sökande efter något som är bättre och nytt. Det grönare gräset. Jag har verkligen förstått att kärleken finns mycket närmare än vad man tror, sökandet är egentligen meningslöst. Den finns där runt omkring en, kanske alldeles bredvid. Det gäller bara att våga öppna ögonen för den och våga släppa in den. Och framförallt ta vara på den. Närstående, vänner, familj och släkt är dom absolut viktigaste.

Keep your energy!

Keep your energy, keep your energy, keep your energy...

Gör det! Behåll din goda energi, ingen kan ta den ifrån dig. Mycket kan "dom" påverka och ta ifrån dig, men inte energin! Låt inte någon stjäla den ifrån dig, tillåt inte energitjuvar! Låt inte heller andras negativa tänk eller orosmoln komma innaför din sfär. Ta inte in det. Tillåt inte dig själv att reta upp dig på andras dumheter, observera (be an observer), men låt dig inte uppröras eller bli nedslagen av eländet i världen. Är du arg eller ledsen kan dom andra lätt ta makten över dig, då är du lättpåverkad och risken för att fatta irrationella beslut är stor. Då kan du falla offer de onda makterna som faktiskt existerar. Du är ett lätt byte helt enkelt.

Du kan göra vad helst du vill, känn tilliten till att det fungerar. Tro på dig själv, på ditt välbefinnande, kärleken och lyckan.

Att behålla sin goda energi är så mycket större och viktigare än vad vi kan föreställa oss. I ett större perspektiv hjälper det omvärlden, den goda energin smittar av sig, den hjälper våra medmänniskor att börja tänka samma tanke. Tillsammans blir vi starka, förenade, positiva och orädda! Keep you energy!

ett inlägg....

Konsten får inte gå hur långt som helst, inte de "socialkritiska installationerna" heller, inte när det går ut över andra människors hälsa. Punkt.

Mina grejer.

"gestalt" -07

namnlös, -07

"flamma" -07

"mingel" -07

namnlös, okt -08

namnlös, okt -08

namnlös, dec -08

"svall" sept -08

"min kraft" sept -08

"syn" nov -08

From now on.

En motorväg rakt mot glädje och lycka.

Jag kan göra allt jag önskar göra!

Omkastat

Svag och stark är två motsatsord som används ofta. Någon är stark eller svag, man känner sig stark eller svag, man agerar som en stark eller svag person osv. Jag har tänkt en del på det här. Hur är man när man är svag -är man skör, känslig och oroad då? Kanske känner man sig otillräcklig, kanske sviktar självkänslan och man ser fler brister hos sig själv än goda sidor. Kanske är man ledsen. Svag i själen, en känslig människa. Andra runt omkring en uppfattar på olika sätt att man är "svag".
När man är stark, då lyser säkerheten. Man har gott självförtroende, man står på sig och hanterar motgångarna på ett starkt och bra sätt... med trygghet och lugn, eller? Man tar för sig, vet sitt eget värde. När man upplevs som stark, är man stark då? Är det omgivningen som avgör det, för hur ser det ut inombords? Finns där ett inre lugn, en självkänsla som är att lita på?
Inte alltid skulle jag säga, kanske är det rent av sällan som självkänslan är god, när man till synes verkar stark. Stark och svag, svag och stark. Jag skulle vilja kasta om dom. När man är svag så är man stark, och när man är stark är man svag. Man brukar säga att 'det man inte dör av gör en starkare' och det ligger väl mycket i det. Skillnaden kanske inte är så stor ändå. Vad går gränsen för att vara svag eller stark, när tippar det över? Det är hårfint, tycker jag.
En av de finaste sakerna som finns är när någon vågar visa sin svaghet. När någon delar med sig av sitt inre, kanske bräckliga och ömtåliga, som personen förmodligen inte alls är så stolt över. Då finns det ett förtroende mellan varandra. Då är man "stark" i mina ögon.


... den som räknar hur många gånger orden stark och svag användes får ett pris :)

Slump eller mening?

Jag tror jag har ändrat mig, men jag är inte riktigt säker eftersom jag ändå gillar slumpen och dess positiva anda. Just nu känner jag mig glad och uppåt, hoppet har återvänt när det gäller vissa saker. Och just nu känns det solklart! Det är klart det finns en mening med allt! Det som händer händer, och det är meningen. Och nu gör det mig gott :) Med ett gott mod och glada känslor tar man motgångarna bättre, det är häftigt tycker jag. Jag är så tacksam för mina fina vänner. Jag har så mycket stöttning, mer än jag kan föreställa mig känns det som. Tack.

Tjing!

Tankar

Mitt huvud är fullt av tankar. Jag känner mig faktiskt förvirrad. Just nu är det många frågetecken i mitt liv. Vissa vill jag gärna ha svar på, och andra vet jag inte om jag vågar höra sanningen om. Nåja, det löser sig förhoppningsvis. Kanske känns det så här förvirrat ibland, inte så mycket att hänga upp sig på? Kanske kommer det att kännas så här igen. Ibland känns det som om det skulle vara skönt att åka iväg ett tag, någonstans ensam. Då kanske vissa saker skulle klarna. Miljöombyte och lite distans kan vara bra.

Jag har så mycket olika idéer och projekt på gång i huvudet också. Det känns precis som när för många personer försöker tränga sig ut genom en dörr samtidigt -det tar stopp. Idéerna kommer inte ut, det går inte. Det är överbelastat (haha), men hellre det än total idétorka! Så här är det väl om man är kreativ och estet som jag... det går upp och ner. Nu ska jag anta rådet att skriva ner mina idéer, solla, granska och sortera. ... det låter jobbigt, tar en sak i taget.

Tjing!

Oro

Jag går omkring med mycket oro i kroppen, det har jag sen en tid tillbaka förstått. Jag tänker oroliga tankar och oroar mycket under min vakna tid. Jag drömmer även oroliga drömmar emellanåt. Det svåra är hur man ska bryta det här mönstret. Jag vet att jag skulle må mycket bättre om jag slutade med det här tankemönstret, för det gör mig inte gott. Jag mår dåligt av det. Det här är troligen ett mönster som jag tagit till mig hemifrån vid mycket tidig ålder. Man kan också säga att det finns i generna.
Oron kan handla om helt skilda saker. Om mig själv och mina närstående men också om framtiden, ekonomin och klimathot osv. Vissa saker kan jag påverka, andra inte. Jag antar att det handlar om något slags kontrollbehov, trots att jag tycker att jag hela tiden försöker jobba bort saker som jag vill kontrollera. När det gäller vissa punkter tycker jag mig ha släppt ganska mycket på det. Ibland blir oron för stark, då kan det kännas svårt att veta vad man ska ta till. Som tur är finns det en rar person nära mig som är ett stort stöd. Vad skulle jag göra utan honom?

Olika verkligheter

Ibland känns det motigt. Det är inte lätt när man inte har tillräckligt med pengar, när det inte riktigt går runt. Unga kan ha det ganska tufft i Sverige, trots att vi är ett välbergat land. Konstigt nog får detta faktum alldeles för lite uppmärksamhet, dvs ingen tillräckligt stor debatt som leder till någon lösning. Jobben blir färre och färre. Vissa unga har det dock mycket bra i Sverige, de har föräldrar som vill hjälpa till, och som framför allt har resurserna så att de KAN hjälpa till. Sen finns det dom som har resurserna men inte vill.

Jag vet i alla fall hur jag skulle resonera om det handlade om mina egna barn.



Det är väl inget nytt att det är dom unga som mår sämst i samhället. Det är vi som har dom största kraven på oss, som ska plugga (och samtidigt jobba för att få ihop ekonomin), ta examen, lyckas med karriär, med pengar, med utseende, ha hälsan och samtidigt ha roligt och få ut så mycket som möjligt av livet. Hur går det här ihop? Och framför allt, varför är det här normen? Varför strävar vi unga (inte jag!) efter det här? Vi borde väl veta bättre?



Det är långt ifrån alla utbildningar som genererar jobb när man är klar och kommer ut. Och ännu värre, det finns ingen räddning eller back up för dom som börjat plugga tidigt, pluggat, pluggat, pluggat, pluggat vidare och kanske tagit examen. För då har man inte jobbat. Och har man inte jobbat tillräckligt mycket har man inte rätt till a-kassa. Och inte rätt till sjukersättning. (Jo, man kan bli väldigt sjuk när man är ung också!) Inte rätt till någonting. För man har ju BARA pluggat. Och konstigt nog är man ändå som människa beroende av pengar, sjukvård, kläder mat och tak över huvudet. Hur går det här ihop?

Slumpen är min bästa vän!

Jag tror på slumpen. Jag vet att det är många som inte gör det och säger att "det finns en mening med allt". Jaha... men det kan väl finnas en mening med att slumpen ska inträffa då?
Slumpen hjälper mig MYCKET i mitt skapande, när jag målar, trycker grafik eller när jag sjunger för att ta några exempel. Den är häftig och inspirerande. Så positiv. Slumpen löser ibland problem. Jag tycker att man ska ta tillvara på den, den öppnar nya vägar.

Kvinnor och karriär

På SVT håller två kvinnor i 40-årsåldern föredrag om kvinnor i arbetslivet. Kort sammanfattat om rättigheter och kvotering mm. sett ur ett genusperspektiv. Den ena kvinnan påstår att hon aldrig fått svaret av en annan kvinna att hon inte vill göra karriär. Jag ställer mig frågande till detta. Ordet karriär är förstås relativt, det kan betyda att man vill utvecklas inom ett område och ha ett utvecklande arbete osv.
Är livet verkligen bara arbete? Är det det som är det centrala?

Ute idag är det kallt, och jag har fönstret öppet för att få in lite frisk luft. Ska stänga nu. Välkommen till min blogg!