Omkastat

Svag och stark är två motsatsord som används ofta. Någon är stark eller svag, man känner sig stark eller svag, man agerar som en stark eller svag person osv. Jag har tänkt en del på det här. Hur är man när man är svag -är man skör, känslig och oroad då? Kanske känner man sig otillräcklig, kanske sviktar självkänslan och man ser fler brister hos sig själv än goda sidor. Kanske är man ledsen. Svag i själen, en känslig människa. Andra runt omkring en uppfattar på olika sätt att man är "svag".
När man är stark, då lyser säkerheten. Man har gott självförtroende, man står på sig och hanterar motgångarna på ett starkt och bra sätt... med trygghet och lugn, eller? Man tar för sig, vet sitt eget värde. När man upplevs som stark, är man stark då? Är det omgivningen som avgör det, för hur ser det ut inombords? Finns där ett inre lugn, en självkänsla som är att lita på?
Inte alltid skulle jag säga, kanske är det rent av sällan som självkänslan är god, när man till synes verkar stark. Stark och svag, svag och stark. Jag skulle vilja kasta om dom. När man är svag så är man stark, och när man är stark är man svag. Man brukar säga att 'det man inte dör av gör en starkare' och det ligger väl mycket i det. Skillnaden kanske inte är så stor ändå. Vad går gränsen för att vara svag eller stark, när tippar det över? Det är hårfint, tycker jag.
En av de finaste sakerna som finns är när någon vågar visa sin svaghet. När någon delar med sig av sitt inre, kanske bräckliga och ömtåliga, som personen förmodligen inte alls är så stolt över. Då finns det ett förtroende mellan varandra. Då är man "stark" i mina ögon.


... den som räknar hur många gånger orden stark och svag användes får ett pris :)