Sidor

Ibland blir jag trött, trött på mig själv och på andra. Att andra inte lever upp till ens förväntningar. Som kanske är för höga förväntningar? När det händer, då undrar jag ibland om jag väljer att bara se det goda hos en människa… blundar för det som är mindre roligt, är för naiv. Och när jag grubblar som bäst på det här kommer jag oftast fram till att jag har tänkt att ”jag såg den här sidan från början” och ”jag har hela tiden känt till den”. Jag har alltså varit medveten, jag läser av människor väldigt bra. Likt förbannat tar ändå de positiva och fina sidorna över, jag glömmer eller förtränger de mindre roliga. (Tur är väl det kanske man ska säga?) Men man vill ju tro gott om människor? Man vill ju tro det bästa, lita på känslan. Känslan är trots allt det ända man har att gå på. Den måste vi väl utgå ifrån, och handla därefter? Ingenting blir som man har tänkt sig, det vet jag. Ingenting verkar heller vara som man tror att det är. Väldigt sällan. Man vet så lite.
Självklart har alla sämre sidor, och man måste köpa dom också. Men man kan ändå känna sig sårad när något inte riktigt stämmer. När ömsesidigheten man upplevt inte längre känns lika given. Kanske har man misstolkat, eller kanske handlar det om oärlighet eller bristande lojalitet.
Jag har svårt att förstå det här rastlösa levnadssättet. Allt sökande efter något som är bättre och nytt. Det grönare gräset. Jag har verkligen förstått att kärleken finns mycket närmare än vad man tror, sökandet är egentligen meningslöst. Den finns där runt omkring en, kanske alldeles bredvid. Det gäller bara att våga öppna ögonen för den och våga släppa in den. Och framförallt ta vara på den. Närstående, vänner, familj och släkt är dom absolut viktigaste.