Olika verkligheter

Ibland känns det motigt. Det är inte lätt när man inte har tillräckligt med pengar, när det inte riktigt går runt. Unga kan ha det ganska tufft i Sverige, trots att vi är ett välbergat land. Konstigt nog får detta faktum alldeles för lite uppmärksamhet, dvs ingen tillräckligt stor debatt som leder till någon lösning. Jobben blir färre och färre. Vissa unga har det dock mycket bra i Sverige, de har föräldrar som vill hjälpa till, och som framför allt har resurserna så att de KAN hjälpa till. Sen finns det dom som har resurserna men inte vill.

Jag vet i alla fall hur jag skulle resonera om det handlade om mina egna barn.



Det är väl inget nytt att det är dom unga som mår sämst i samhället. Det är vi som har dom största kraven på oss, som ska plugga (och samtidigt jobba för att få ihop ekonomin), ta examen, lyckas med karriär, med pengar, med utseende, ha hälsan och samtidigt ha roligt och få ut så mycket som möjligt av livet. Hur går det här ihop? Och framför allt, varför är det här normen? Varför strävar vi unga (inte jag!) efter det här? Vi borde väl veta bättre?



Det är långt ifrån alla utbildningar som genererar jobb när man är klar och kommer ut. Och ännu värre, det finns ingen räddning eller back up för dom som börjat plugga tidigt, pluggat, pluggat, pluggat, pluggat vidare och kanske tagit examen. För då har man inte jobbat. Och har man inte jobbat tillräckligt mycket har man inte rätt till a-kassa. Och inte rätt till sjukersättning. (Jo, man kan bli väldigt sjuk när man är ung också!) Inte rätt till någonting. För man har ju BARA pluggat. Och konstigt nog är man ändå som människa beroende av pengar, sjukvård, kläder mat och tak över huvudet. Hur går det här ihop?